Rowing history of Gothenburg, ”Götheborgs Ro-Club” 1851

Dear OWH-C,
Regarding British coaches in Sweden: Rowing in Sweden has a long tradition back to the Vikings. It was thanks to a British family that ‘modern’ rowing came to Sweden. In 1851, together with some prominent men in Gothenburg, the British consul and businessman, T.W. Duff, founded the country’s first rowing club, Götheborgs Ro-Club. The amount of members was restricted to only 13 men, and some of them were of British decent.   Already from the start the club had two boats. One was an English wherry, bought in Hamburg, Germany – probably the first racing shell in Scandinavia. There is not much known about this club; it is likely that the club was still around at the end of the 1860s, beginning of the 1870s. In the town’s newspaper, Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, on 31 August 1871, the author and poet Viktor Rydberg published a remarkable piece about the death of James Renforth, the professional Tyne-rower who collapsed during a race for the World Championships in Canada. Inspired by the Boat Race between Oxford and Cambridge, students at Uppsala University formed two rowing clubs in 1877 and 1878.

One of T.W. Duff’s sons, John, was a member of a club for gymnastics, and in 1879 he took the initiative to found a special rowing section within this club, Göteborgs Gymnastikförenings Roddklubb (re-named in 1905 to Göteborgs Roddförening). In the beginning, the club members were only interested in recreational rowing in gigs, and although an English coach, C.E. Stones, was hired in 1893, it came to nothing. John Duff’s brothers, Richard and Thomas, were also busy with rowing, becoming members in the newly founded (in 1880) second rowing club in Gothenburg, Göteborgs Roddklubb, which had members who had been involved in the old Götheborgs Ro-Club.

Göteborgs Roddklubb’s members were all in for competing in slender racing shells. Already in 1884, a British professional coach, James McGurk, was hired to coach the crews.
One of the most influential oarsmen during this time was Viktor Gustaf Balck, later to be known as ‘the father of Swedish sport’. Balck was a lieutenant who founded Stockholms Roddförening in 1880. He and some friends had visited England in 1878 and had built up their rowing club after the English pattern. Balck was also the editor for a sport paper in Stockholm, and in this he wrote favourably about the ‘English way’ of rowing (to compare with the old traditional Swedish rowing in heavy, clumsy gigs). In 1904, the Swedish Rowing Federation was formed.

Two years later a second rowing association was founded for those clubs that wanted to adopt harder amateur rules a la the English ARA. In 1910, the clubs in the out-breaking association were pulled back into the Swedish Rowing Federation.
In 1911, James Farrell of London RC arrived to Sweden. He was invited by the Swedish Olympic Rowing Committee to select and coach some crews for the 1912 Olympic Rowing Regatta in Stockholm. After he had trained them and given them a training programme, he went back to England.

In April the next year, Farrell was back in Sweden for a pre-Olympic training camp. On the first day of the camp, Farrell gathered the rowers around him, and said: “Well, gentlemen, from now on, no boozing, smoking or dancing!” It did not come as a surprise to the rowers that their coach put a ban on liquor and cigarettes,
but dancing? Farrell explained: when you dance you are using muscles that you do not use in rowing, and this will disturb your rowing muscles – so no dancing!

At the Olympic Regatta, the Swedes took a silver medal in the inrigger four. The origin of this boat type was a gig, and it was a wide boat with the oarlocks attached directly on the gunwale, and the rowers sitting in a zigzag way. This boat type would never again appear at an Olympic event, and has to be regarded as an Olympic curiosity. After the Olympic Regatta, Farrell would return to Sweden to coach a club eight that very successfully represented Sweden at the Nordic Championships during 1914-1916. ‘Fairbairnism’ came to Sweden in 1937 with a rowing instruction course in Stockholm.

Head instructor was the Dane, Vagn Jensen, and his assistant trainer was the English professional sculler, Henry A. “Bert” Barry, who in 1927 had become world champion in the single scull by defeating M. Goodsell. In the mid-1930s, for two summers, Bert Barry was the coach for some oarsmen at Akademiska Roddföreningen, a rowing club for students in Stockholm.                                                                                                                                     The eight he coached did not lose a single race and easily became Swedish champions. One of the rowers in the eight has told an amusing story how Bert Barry almost went back to London before the first outing was over. In the evening, the first day Barry arrived, just when the crew was out in the middle of the river, they were surprised by a tremendous ‘aurora borealis’, so called ‘northern lights’ with lightning and blazes of fire reflecting in the dark river water.                                                                                 Poor Bert Barry got terribly scared and thought it was Judgement Day, and that the world had come to an end. Only with great difficulty did the oarsmen manage to persuade Barry not to go back to London immediately.

In 1954, Oxford University’s eight and their coach “Jumbo” Edwards were invited to, and won, the 20- kilometre long river race Göta Älvrodden between Kungälv and Gothenburg. The first time Swedes competed at Henley was in 1956 when an eight from the club Three Towns lost in the final of the Grand Challenge Cup. The Swedes were coached by an American, Gus Eriksen; they would later that year be the only European crew in the final of the Olympic eight race (the Swedish coxed four took a silver medal).                                 It took thirty-six years before the next Swedish crew would reach a final at Henley, when, in 1992, two quads took two gold medals. Assistant coach for these crews was Ted Bainbridge of Leander Club. At the time, he worked for Saab Automobile in Sweden. The same year, Ian Nicholls from Australia, who had rowed lightweight at Cambridge, was one of the founders of Lunds Universitets Roddklubb, the rowing club at Lund University, that ever since has been racing against the rowing club at the university in Uppsala. Of course, the Boat Race on the Thames was the model for the student rowers. In 2000, an eight from Cambridge came to race the two Swedish universites.

1) Next spring, I am hoping to have translated and re-written an article into English that I had published in Sweden in 2000 about James “Jack” Farrell and the Olympic Rowing

Regatta 1912.
2) Regarding if Steve Fairbairn ever visited Sweden – no, sorry. As I have written above, the Dane Vagn Jensen brought ‘Fairbairnism’ to Sweden, with the assistance of Bert Barry. It is likely, however, that Fairbairn and/or his protégés went to Norway and Denmark.
3) You do know that Bert’s famous uncle Ernest Barry coached some Danish crews in the beginning of the 1950s? Well, that is all for now.

Cheers www



1879 Den avgörande idén till att bilda en roddklubb i Göteborg fick den unge engelske konsuln John Duff när han i juli 1879 träffat några engelsmän som var på besök i Göteborg. Rodd var på den tiden en mycket fin sport, ämnad åt den rikare delen av befolkningen och föreningstanken låg i tiden.Eftersom John Duff tyckte att rodden skulle vara ett komplement till gymnastiken startade han den 11 september 1879 en sektion inom Göteborgs Gymnastikförening, GöteborgsGymnastikförenings Roddklubb. Den 15 november 1879 kunde man i Göteborgs Handels- och sjöfartstidning läsa: ”Göteborgs Gymnastikförening har i dessa dagar bildat en roddklubb inom sig och på förberedande sammanträdet därför gått i författning om kapitals anskaffade båtar etc.”.Den första kapprodden i Göteborg anordnades på John Duffs förslag den 31 Augusti 1879 mellan tidigare nämnd engelsmän och olika kombinationslag sammansatta av gymnaster från Göteborgs Gymnastikförening.

bildat en roddklubb inom sig och på förberedande sammanträdet därför gått i författning om kapitals anskaffade båtar etc.”.Den första kapprodden i Göteborg anordnades på John Duffs förslag den 31 Augusti 1879 mellan tidigare nämnd engelsmän och olika kombinationslag sammansatta av gymnaster från Göteborgs Gymnastikförening.


1880 Detta år köpte den nybildade klubben sin första båt, en sexårad gigg från Hamburg.

1883 ägde den första egentliga långfärdsdsrodden rum och den varade i 14 dagar. Sträckan man tillryggalade var 565 kilometer. Bland de platser roddarna besökte var Strömstad, Västra Ed, Köpenhamn och Vänersborg. Färden ansågs ansträngande av deltagarna, men humöret hölls ändå alltid i topp.

Tävlingsmässigt var de första decennierna i GRF:s historia inte märkvärdiga. Man tävlade mest i gigg och loggboken talar om växlande framgångar och hårda dunster, främst mot lokalkunkurrenterna från Göteborgs Roddklubb. Segrar i gigg inregistrerade Föreningen på nytt år 1882, 1884, 1890 och 1899.

För att sätta fart på intresset och utriggarerodden beslöts 1893 att engagera en engelsk tränare, C.E. Stones, som under sommaren gjorde lovvärda ansträngningar för att bryta pajroddens dominans bland medlemmarna och först 1903 slog de smala utriggade båtarna igenom i Föreningen, då man vid en vattenidrottsfest mot all förmodan lyckades vinna över Göteborgs Roddklubb, vilket gav mersmak och resulterade i vinster också utanför Göteborgskretsen.

1905 inträffade någonting som var avgörande för GRF:s fortsatta leverne, nämligen utbrytningen ur Göteborgs Gymnastikförenings. Utbrytningen var nödvändig och var ett villkor för föreningens fortsatta leverne. Enligt stadgarna fick rekryteringen av nya medlemmar endast ske bland gymnaster vilket gick bra tills gymnastikintresset minskade i början på 1890-talet. Vid ett sammanträde den 14 juli 1905 beslöt man ändra namnet till Göteborgs Roddförening.

1907 Påbörjades bygget av klubbhus och båthus på ön Saltskär i Långedrag för en kostnad av 17 000 kronor. Det byggdes också en 80 meter lång hängbro från fastlandet till ön som står kvar än i dessa dagar. 1907 var också det år när det, inom föreningen, berömda Gabrielsonska laget började sitt segertåg. 1908 vann laget föreningens första SM-tecken genom tiderna. Samma lag tog genom åren sammanlagt 16 SM-titlar och representerade också Sverige vid de olympiska spelen i Stockholm 1912.1909 firades 30-årsjubileum med internationell regatta vid Långedrag. Medlemsantalet utgjorde detta år 163 aktiva och 55 passiva.

1910 tävlade föreningen för första gången utomlands, då Nordiska Mästerskapen avgjordes i Köpenhamn. Resultatet för Föreningens del blev en brons- och en guldmedalj.

1911 arrangerade föreningen en ny internationell regatta i Långedrag, där den segrad i fyra av de 12 loppen. Samma år vann GRF sin första seger i åtta på Göta Älv.

1914 inbjöd GRF till internationell regatta, men på grund av det oroliga världsläget deltog bara två andra klubbar.

1916 tävlades det inte så mycket p.g.a. kriget men två rejäla långturer företogs dock, båda till Oslo.

1917 gick det däremot bättre med regattaarengemangen då GRF stod som värd för de Svenska Mästerskapen och i samband med dessa också anordnade internationella tävlingar. Denna regatta anses vara en av de mest lyckade i Göteborgs historia, mycket på grund av den gynnsamma väderleken.


1919 fyllde GRF 40 år och detta firades med en jubileumsregatta. Regattan blev mycket lyckad och fem utländska klubbar deltog.
1919 var också ett olyckligt år i GRF:s historia eftersom några ungdomar bröt sig in i båthuset och förstörde det mesta av båtmaterialet. Trots detta var GRF mycket framgångsrik på tävlingsbanorna under 1920-talet

1929 firade GRF 50-årsjubileum på Palace hotel den 11 september 1929. Under föreningens 50 första år kunde man inregistrera 105 segrar på tävlingsbanorna, varav 14 SM och 13 DM.

1968 bildades Roddreggataföreningen Råda Sjö, i vilken ingår Göteborgs Roddförening samt Göteborgs-, Mölndals- och Kuungälvs Roddklubbar. Syftet är att främja roddsporten inom Göteborgskretsen genom att skapa och driva ett roddstaion i Rådasjön. Under säsongen deltog GRF i 13 regattor och gick segrande ur 8 av dessa.

1969 GRF fyller 90 år! Medlemsantalet detta år var 316 stycken, varav 151 aktiva. Föreningens seniorfyror visade hög klass detta år genom att vinna flera stora tävlingar bl a svenska mästerskapen. SM hölls detta år på Rådasjön och GRF arrangerade. Förutom tidigare nämnda segrar hemfördes också SM-tecknet i åtta tämligen överlägset. Åttan vann också Göta älvrodden detta år.

Jubileumet firades med pompa och ståt på restaurang Odd Fellow den 20 september. Bortåt 150 medlemmar var närvarande vid festen.

1970 Under våren stod GRF som värd för ett ungdomsläger på saltskär. Lägret besöktes av 35 juniorer från Göteborg med omnejd som skolades i den svåra roddkonsten. På programmet stod också bollspel samt pajrodd ut till någon ö, där det badades och grillades korv.
Glädjeämnet på tävlingsbanorna detta år var det så kallade ”Jannelaget” som i utriggad fyra junior stod i särklass i Sverige med bl.a. seger i JSM och landslagsuppdrag vid nordiska mästerskapen. Tävlingsresultaten detta år var över det hela taget mycket goda.
Kommunens snabbt expanderande småbåtshamn i GRF:s träningsvatten i Hinsholmskilen, då nöjesbåtarna blev för många och trafiken för stor för att det skulle kunna tränas ordentligt. Större delen av roddträningen under 70-talet fick därför förläggas till Rådasjön.

1971 Jannelaget fortsatte detta år sitt segertåg på tävlingsbanorna. Ett JSM-tecken samt 11 andra segrar hann detta suveräna lag vinna detta år. GRF:s seniortvåa var också framgångsrik detta år och vann SM samt 9 andra segrar och fick representera Sverige vid NM och EM. GRF vann detta år 25 segrar. En ny utriggad tvåa inköptes detta år, ”Wiggen”.

1972 Vid Ratzeburgregattan erövrade vår seniortvåa u. Föreningens första seger utanför norden. Lagt vann också div andra tävlingar i norden och Sverige.
Jannelaget rodde detta år i seniorklassen och vann 3 stora regattor.

1973 Döptes en nyinköpt plastsingel från Norge till ”Truten”. Även detta år var framgångsrikt för föreningen med bl.a. 2 SM-tecken och 3 DM-segrar. Jannelaget tävlade måttligt denna säsong p.g.a. värnplikt. Laget lyckades ändå vinna tre tävlingar.

Tävlingsåret gav 11 förstaplaceringar, 22 andra samt 13 tredjeplaceringar.

1974 En buss inköptes detta år, en 1961 års Scania Vabis. Bussen fyllde ett sort behov speciellt som billigt transportmedel för såväl båtar som roddare.

En supporterklubb bildades också detta år men fick aldrig någon större utbredning och lades ner några år Senare. Tävlingsåret blev ett kombinationernas år, där framförallt västsverige satsade på besättningar från olika klubbar i samma båtlag för att nå internationell klass. GRF nådde stora framgångar i kombinationslag detta år genom bl.a. en uppmärksammad seger vid Bosbaanregattan i Amsterdam i utriggad fyra senior. Största framgången detta år nådde den kombinerade lättviktsfyran som vid VM i Schweiz nådde en femteplats. Tävlingsåret blev också något av ett rekordår, då föreningens 22 roddare deltog i 122 finaler och hemförde 39 segrar.

1975 En ny generation juniorer slog igenom detta år genom att bl. a. Vinna JSM på Rådasjön i både åtta och fyra.

Vid VM i nottingham kom den svenska kombinationsåttan på en hedrande fjärdeplats, bara fyra sekunder efter segrande Västtyskland. I laget ingick Föreningens Jan Sjöstrand och Jan Andersson.

1976 Även detta år representerade Jan Sjöstrand och Jan Andersson Sverige i VM. Också denna gång i åtta. Laget rodde in på en sjätteplats i finalen. GRF:s Lars Ellegård satt med i åttan i junior-NM i Norge och slutade på en andraplacering. Samma åtta representerade Sverige vid junior-EM i Österrike.

1977 En ny dubbelsculler inköptes detta år och döptes till ”Berganden”. En väl upplagd rekryteringskampanj resulterade i att ett flertal ungdomar anslöt sig till Föreningen.

Tävlingsresultaten detta år var måttliga med en seger i DM singel lättvikt som största seger.

Tack vare bidrag från statens naturvårdsverk och Göteborg Fritid kunde omfattande renoveringar göras på Saltskär. Bl. a. ordnades en skivstångshall i klubbhuset, vilket gör det möjligt med vinterträning på ön.

1978 Under två av skolornas friluftsdagar kom inte mindre än 120 elever till Saltskär för att lära sig att ro.
Vid rådasjöregattan vann GRF dubbelsculler i seniorklassen. Motionslaget tävlade i ”Nordens Henley” i Trollhättan. Tävlingen var uppdelad i två sträckor, 500 meter och 1000 meter. Efter sammanräkning av loppen visade sig att GRF hade segrat med en marginal på enbart 5 hundradels sekund.

1979 fyllde GRF 100 år. Det firades med ett enormt jubileum som varade i flera månader och avslutades med en enorm jubelfest på Odd Fellow den 5 oktober.
Tävlingsmässigt gick det bra för GRF:s roddare detta år, i första hand juniorerna var mycket framgångsrika.
Vid Göta Alvrodden lyckades GRF knipa åt sig en 5:e plats i elitklassen. GRF:s roddare deltog detta år i 19 lopp, varvid man vann i 15 av dessa.
En medalj präglades till minne av jubileumsåret. Medaljen delades ut till deltagarna vid SM-tävlingarna på Rådasjön och Göta Älvrodden samt till festdeltagarna vid jubileumsfesten den 5 oktober.

1980 På grund av småbåtshamnens utbredning i Hinsholmskilen började antalet aktiva roddare sjunka mycket drastiskt. Trots idoga försök lyckades inte styrelsen och ledarna med att få ungdomarna att stanna kvar på Saltskär. De flesta av GRF:s lovande juniorer som i flera år varit mycket framgångsrika slutade i GRF och gick till andra klubbar detta år. Detta kan givetvis förklaras med det dåliga träningsvatten som föreningen besitter.

1981 Trots det dåliga träningsvattnet lyckades GRF:s ungdomskommité detta år rekrytera ett stort antal skolungdomar. Närapå 200 ungdomar kom ner till Saltskär detta år för att prova på en ny sport, några stannade kvar och tävlade med framgång under sommaren.

Bristen på ledare var dock ett stort problem.

1982 fortsatte ungdomarna att strömma till Saltskär. Detta år var också första gången sedan 1960 som flickor tävlade för GRF.

Ett svenskt mästerskap i singel kan räknas bland de 12 segrarna detta år.

1984 var ett år då mycken glädje blandades med stor sorg. GRF var framgångsrik på tävlingsbanorna detta år. GRF:s Johan Rippe representerade Sverige i en kombitinationsfyra u. i JNM som avgjordes i Norge. Fyran lyckades ro till sig en hedervärd silvermedalj.

Mot slutet av året kom två stycken chockbesked nästan samtidigt. Det första var att Johan Rippe hade beslutat sig för att lämna Föreningen till förmån för Mölndals RK. Kort därefter kom beskedet att den, inom GRF, mycket välkänd och omtyckta Arne Sterner avlidit 72 år gammal. Arne Sterner var aktiv inom föreningen ända fram till sin död och var känd som den som alltid lyckades hålla den höga kamratandan inom GRF vid liv.

1985 renoverades både klubbhus och båthus. Båthuset målades om från en mycket sliten blå färg till en vackert grön medan klubbhuset fick en helt ny fasad.

Tävlingsmässigt var året inte GRF:s mest framgångsrika, med några få deltagare i serierodden med blandat resultat. Men det goda humöret som är så typiskt för GRF hölls alltid uppe.

En roddskola anordnades veckorna efter skolornas avslutning och var mycket populär bland skolungdomarna, det skulle dock visa sig vara svårt att behålla dessa ungdomar på Saltskär, främst på grund av stor ledarbrist.

1986 Året började med att GRF:s gamla buss blev kraftigt vandaliserad och tvingades skickas till skrotning. En roddskola arrangerades även detta år och var mycket populär.

Detta år var början till slutet för GRF:s tävlingshistoria, alla GRF:s duktiga juniorer har gått över till andra klubbar, den enda tävlingen där GRF fanns med detta år var Göta Älvrodden i klassen Veteran Motion där GRF kom på sjätte plats.

GRF kommer under nästkommande år knappt ha någon verksamhet alls.

1995 Detta år började tillströmningen av ungdomar återigen komma igång på allvar. Under sommaren var det över 20 skojfriska ungdomar som var ute och rodde så gott som varje dag. Den nya generationens GRFare är dock inte särskilt intresserade av att tävla utan mest av att ha roligt i båtarna och att umgås.

Det tävlades dock en gång detta år, i roddmaskins-sm, där Peter Lundahl rodde hem en femte placering och Otto Bergström lyckades knipa en tioendeplacering.

GRF ordnade också ett träningsläger på hovfjället detta år tillsammans med Kungälv.

En julfest anordnades detta år som blev en stor succé.

1996 arrangerades för första gången ”GRF Water Festival”, en heldag ägnad åt vattnet. Dagen börjar med tävlingar där roddarna gör upp om den åtråvärda världsmästartiteln i GRF-femkamp. GRF-femkampen består av fyra grenar som är olika för varje år, gemensamt för dessa grenar är att de har någonting med vatten att göra. 1995 års världsmästare blev Niclas Andersson. Dagen avslutas med en hejdundrande fest i vattnets ära.

Även detta år arrangerades en julfest som blev en ännu större succé än året innan.

Efter stridigheter inom regattaföreningen Råda sjö beslöt GRF att detta år gå ur denna.

1997 Denna GRF:s 118:e säsong gjorde GRF sin entré in i IT-världen. Föreningen fick nämligen detta år sin egen hemsida på internet. Webmaster är Otto Bergström.

”GRF Water Festival” kommer återigen arrangeras den 12/4.

1999 Ny hemsida som uppdateras oftare. Webmaster Magnus Nilsson under de första månaderna sedan Marcus Kollbratt. Otto stod för den virtuella loggboken.
Roddföreningen tar steget mot en så bred profil som möjligt vad gäller roddutövandet och kompletterar nu med Färing även kallad fem- eller sex-mannafar. Med denna båt ställer ett lag upp i Älvrodden och tar andraplatsen. Pajrodd äger rum under sommaren och ett stort antal utrodder i inriggad fyra bland annat in i vallgraven i Göteborg.

2008 Gbg- Läsö

Torsdagen den 28 augusti 2008 klockan 16:07 lämnade 2 yolar bryggan vid Saltskär för en rodd till Österby hamn på Läsö i Danmark hemresan gick via Tistlarna i Göteborgs södra skärgård. projektet gick under namnat Sprången, detta var starten för att återfinna våra rötter i GRFs- historia.

2009 Gbg – Skagern

Den Långa Marschen eller en berättelse om övermod

Efter förra årets succé ”Det Stora Språnget” var det dags för uppföljaren ”Den Långa Marschen”. Torsdagen den 27 augusti 2009 klockan 16.00 lade två yolar ut från bryggan vid Göteborgs roddförening med slutdestination Skagen längst upp på Jylland.

Ute i Rivöfjorden i inloppet till Göteborgs hamn ansluter de till följebåten Karma för första besättningsbytet. Kvällens etappmål är Grötö, avstampet för havsrodden till Skagen. Väl där diskuterar de nio deltagarna förutsättningarna för morgondagens överfärd.

Nästan exakt ett år tidigare skedde det Stora Språnget och då var destinationen Läsö, halvvägs till danska fastlandet. Efter sju timmar i gammal sjö, men med både medvind och medström, anlände båtarna till Läsöhamn. Dagen efter var förhållanden än mer perfekta; medström, medvind och smult vatten. Resan hem till Sverige tog bara fem timmar.

Det är mot denna bakgrund som årets drama spelas upp. Med de klassiska grekiska elementen hybris (övermod), nemesis (gudarnas straff) och offergåva för att blidka gudarna.

Akt 1 Hybris

Eftersom kulingvarning för Kattegatt hade utfärdats ett par dagar innan, verkade de nya prognoserna på torsdagskvällen för fredagen riktigt bra: 7 – 12 m/s, sydost till syd. En viss tvekan börjar dock infinna sig om rodden tillbaka till Sverige eftersom vinden skulle öka under helgen.

Tidig fredagsmorgon kl. 05.30 glider båtarna ut med utvilade besättningar fulla av tillförsikt. Efter en behaglig inomskärsrodd från Grötö ut till Benskär kommer båtarna ut i öppen sjö. Sjön är överraskande grov, men ger ingen anledning till oro. Det blir säkert snart bättre så fort båtarna passerar grundflaken utanför Vinga.

Akt 2 Nemesis

Det blir dock inte bättre, dessutom ligger vinden mer på sydväst än vi räknat med. I den gropiga sjön är det till en början svårt att få rytm i rodden. Besättningen i en av båtarna överraskas av en brottsjö och kantrar. Efter ett snabbt besättningsbyte går färden vidare.

Men med den precision som endast straffande gudar uppvisar, var besättningen som hamnade i havet inte helt i form pga. tidigare sjukdom (influensa). På grund av nedkylningen och de hårda förhållandena tas de bort ur roddrotationen och kvar är nu sju roddare.

Roddpassen blir nu längre för att kompensera för de lägre antalet roddare. På följebåten, som måste anpassa sig till roddbåtarna, blir flera sjösjuka i sjöhävningen. De två som drabbats värst längtar efter varje roddpass.

Kustroddbåtarna är otroligt sjövärdiga och efter ett tag kommer roddarna in i rytmen. Båtarna ser ut att göra bra fart – men de gör de inte. Hastigheten är runt tre knop, ungefär hälften av hastigheten under Läsörodden. Förklaringen är kraftig motström.

Besättningarna kämpar vidare och passerar fartygskorridoren ungefär halvvägs till målet utan incidenter. Vid ett par tillfällen får vi besök av segelbåtar som ändrat kurs för att bistå oss. De tror vi är i nöd. De ser vår följebåt med endast försegel som stampar i den grova sjön och en öppen båt mitt ute på havet. När de får klart för sig situationen, skakar de på huvudet, ger oss muntra tillrop och seglar vidare.

Vinden vrider dock mer och mer på väst och en viss tveksamhet börjar sprida sig – kommer vi att ro iland med det här?

Kramp och krampkänningar börjar nu komma. Efter livliga diskussioner under frivakterna kommer till slut beslutet att gå ner på en roddbåt. Men trots de nu mer utvilade besättningarna, sänker den ökande vinden hastigheten hela tiden.

Äntligen siktas Skagen. Det ger nya krafter. Sjömil för sjömil kämpar båtarna mot målet i ösregn. Men vinden ökar till kulingstyrka och vrider nästan rakt på väst och till slut är motström och motvind övermäktiga. När den kvarvarande roddbåten loggar -0,4 knop, dvs. backar mot Sverige, lägger vi oss och rider ut regnvädret bakom Karma.

När förhållandena blir bättre igen, bordar vi båda båtarna och ror sista biten till Skagen. Utmattade men lyckliga ror vi i kvällsljuset in i Skagens hamn, till applåder från båtar och bryggor.

Akt 3 Offergåva till gudarna

Men hybris ska ju straffas ordentligt. Varför lät gudarna oss till slut komma undan? Förklaringen var att den ansvarige för relationer i land också hade försäkrat sig om goda relationer med högre makter. Vi bar med oss en offergåva till den kristna guden.

Nästa morgon samlades deltagarna i Den Långa Marschen för morgonbön i den svenska sjömanskyrkan. Därefter överlämnades en graverad silverkanna under högtidliga former till husmor och sjömanspräst. Kannan kan nu beskådas i läsesalen på svenska sjömanskyrkan i Skagen.

Det finns en helt ograverad sida på kannan, om några andra har lust att ro till Skagen…

PS Vi rodde inte tillbaka. Vi lastade båtarna på följebåten och seglade hem. DS


08.05 Första kapsejsningen

Efter en heroisk kamp mot flera brottsjöar, blev till slut Filip och Göran blöta. Efter snabbt besättninhsbyte går färden vidare.

2010 Fredrikshavn- Gbg

Vi rodde hem silverkannan!

Göteborgs roddförening är en av landets mer anrika föreningar grundad 1879. Men klubbens placering mitt i en myllrande småbåtshamn med västerhavet in på knuten är knappast den bästa placeringen för elitsatsning. Sedan några år tillbaka har istället kustrodden kommit att bli vår utvecklingspotential, men kanske inte främst med siktet inställt mot internationella regattor utan mer som motionsrodd i en vacker kustmiljö. En slags motsvarighet till vinterns långfärdsskridskor eller höstens naturvandringar.

Den minnesgode läsaren av Svensk Rodd har tidigare kunnat läsa om rodd från Göteborg till Läsö t.o.r. liksom rodd från Göteborg till Skagen. Det kan låta äventyrligt att ge sig ut över Kattegatt i roddbåt och det är väl just vad vi ”grånande män som vill vara pojkar” är ute efter. Det första året blev en mjukstart med behaglig rodd i solsken och mestadels medvind till Läsö. Året därpå var förhållandena betydligt äventyrligare med regn, kulingvindar, motström och kapsejsningar på turen mot Skagen. Väl framme i Skagen överlämnades en graverad silverkanna vid en enkel ceremoni i Svenska Sjömanskyrkan till åminnelse av prestationen. Andra klubbar erbjöds också att anta samma utmaning.

Men under den kalla vintern 2010 kom alarmerande rapporter i media om att Svenska Sjömanskyrkan var hotad och skulle läggas ner. Mörka vinterkvällar i roddföreningens bastu diskuterades detta livligt. Oron var stor och till slut stod beslutet klart: Silverkannan måste hem!

Tidigare års äventyr hade fått revolutionsromantiska namn från ungdomsåren som idag kanske inte klingar så politiskt korrekt, eller vad sägs om ”den långa marschen” och ”det stora språnget”? Årets projekt fick däremot ett mer neutralt namn – ”hemkomsten”, syftandes på den deponerade silverkannan förstås. Äventyret började på Saltholmen en solig torsdagseftermiddag i början av september. Då hade vår 18 fots Eurodiffusion yole redan åkt Stena-båt till Fredrikshamn. Själva slörade vi i segelbåt ut ur Göteborg och förbi Vinga i nordlig vind på 10 sekundmeter. Vid mörkrets inbrott angjorde vi Hirsholmen utanför Fredrikshamn med hjälp av ljuset från fyrhusets mekanik som sakta snurrar runt i det 33 m höga tornet från 1886. Ön är en oas, bebyggd redan på 1500-talet och i början av 1900-talet bodde ett drygt hundratal personer i byggnaderna på ön. Här fanns skola, prästgård, en av de minsta kyrkor vi sett och inte mindre än två alldeles egna kyrkogårdar.

Nästa dag gick vi till kaj i Fredrikshamn för att hämta yolen vid Stena-terminalen. Även silverkannan fanns på plats, specialtransporterad från Sjömanskyrkan i Skagen. Efter intervju med den lokala pressen ”Havnebladet” och under överinseende av Hamnmyndigheten lotsades vi ut på Kattegatt. Vi ställde kursen mot Läsö och Vesterö hamn. Det tog ca tre timmar att ro de drygt femton sjömilen med en fart runt 5 knop. En lagom uppvärmning inför den betydligt längre rodden mot Göteborg dagen därpå.

Lördagen inleddes med en del överraskningar. Två av oss begav sig längs Läsös norrsida mot Österbyhamn medan vår följebåt försvann norrut för att undgå de oberäkneliga sandbankar som omger Läsö. Och oberäkneliga var just vad dessa ständigt rörliga sandbankar var. Följebåten fastnar på en bank utom synhåll för roddarna. Roddarna i sin tur överrumplas av en plötsligt uppdykande ”sandstrand” mitt i havet. Denna morgon hade vattenstånd, tidigare väderförhållanden och drivande sand åstadkommit en sju kilometer lång sandremsa som stack rakt ut från land. Visserligen bröt den knappt vattenytan och var endast ett tiotal meter bred, men det var bara att kliva ur och bära båten över till djupare vatten på andra sidan.

Sedan följebåten till slut kommit loss återsamlades styrkorna ganska försenade i Österbyhamn inför språnget över Kattegatt. Men vädret var på vår sida med svaga nordliga vindar och överfarten bjöd inte på några nya överraskningar. Efter tidigare års erfarenheter är vi numera vana att passera de livligt trafikerade leder som går längs kusten i norr sydgående riktning; först ser man något som ser ut som en stillastående oljeborrplattform för att en stund senare befinna sig i kölvattnet av en gigantisk containertransport från MAERSK, stor som ett hangarfartyg. Sitter man då i en roddbåt känner man sig väldigt liten.

Till slut siktar vi Vinga och efter åtta och en halv timmes rodd från Vesterö hamn lägger vi till på Rävholmen i Göteborgs yttre skärgård. Vi har tillryggalagt drygt 36 sjömil och haft en genomsnittlig fart på 4,3 knop. Inte illa! På söndagsförmiddagen blir det ”finrodd” in till Långedrag och Göteborgs roddförenings egna lilla ö Saltskär.

Årets rodd blev faktiskt en ganska enkel match och silverkannan är nu i tryggt förvar bland troféerna i klubbhuset i avvaktan på nästa års äventyr. Kannan är hemma!

Filip Bladini

Utklipp Från Svensk Rodd nr 4 2010

2011 Träslövsläge – Anholt

Anhalt – Anholt! 26-28 aug 2011

Från Träslövsläge till Anholt i Danmark och åter 32 nautiska mil enkel väg

Filip Bladini, Per Cramér, Alf Jakin, Mats Knapp, Lasse Lindegård, Peter Mattsson,

Erik Nelander, Göran Palmers, Peter Sandsjö.